Ibland saknar man att sitta inklämd i soffan mellan Johannes, Rasmus och Axel, äta makaroner & ketchup och slåss om fjärrkontrollen. (Yup, vi var två tjejer och tio killar i uppgång D. Mycket sport tjejer, mycket sport.)
Ibland saknar man att någon äter frukost när man själv lagar middag, en tredje slamrar med disken och en fjärde röker under köksfläkten trots rökförbud. (Man är aldrig ensam i en korridor, hur mycket man än önskar det.)
Ibland saknar man helt enkelt de stunder man en gång svor över högt. Underligt det där.
Hönsfötter är för övrigt en delikatess kineser gärna knaprar på framför en fotbollsmatch. Det gjorde i alla fall vår Chen. Se vad man lär sig under universitetsåren.
Pic: here
Inlägg
4 kommentarer:
Du skriver så bra!
...och nu sitter jag här alldeles varm och rörd inombords.
Alltså, du gör mig så glad! Tack för att du tog dig tiden att skriva till mig. Om Simon & Garfunkel. Om You can call me Al...och Frankrike. Jag har varit i Montpellier också. J'aime!
Nu ska jag ta mig en kopp te, tänker på uppgång D, fyra trappor i Lund. Där skulle man ha varit!
Kram
Ja studenttiden alltså. Jag hade inte någon kines i min korridor på Parantesen, men väl i vår flat share på Vildanden. I korridoren hade vi dock en kille från Rwanda som stekte torkad småfisk så det stank ruttet hav i hela korridoren, en kille som aldrig vaknade trots flera alarm som således väckte alla oss andra då de kunde stå på i evigheter, en musiker som borde skaffa replokal och en hel andra massa roliga karaktärer! :)
Lotta: nej det är du som gör mig glad!
Jenny: haha, same same but different!
Skicka en kommentar